Osteopatbesök och en sjukvård som lämnar överigt att önska

Får börja med att tacka er för era kommentarer igår. De värmde verkligen. Ni är så himla stöttande och det betyder mkt. Även om jag känner mig långt ifrån nån fantastisk mamma. Men jag hoppas jag är "good enough" åtminstone.......igår var jag säker på att jag inte var det.

...........................................................................................................................

Men igår var igår. Idag styrde vi kosan mot Karlstad till en Osteopat med gott rykte, som bedriver egen praktik ihop med några kollegor.

Jag känner rätt många som går hos henne, så jag tänkte ge det ett försök trots att läkare och sjukgymnaster på sjukhuset, tycker att jag sett normal ut.

Challe var ju med in för att assistera min berättelse och för att han är så intresserad av anatomi etc pga hans yrke som golfpro. Det är mkt med kroppsrörelser, vinklar, leder och ja annat för att folk ska kunna vrida sig rätt, så det blir en bra sving. Tydligen.

"Det går väl bra om jag följer med in, du har väl ändå bh på dig därinne."

Men va fan, är vi gifta eller......nä nu har det gått långt. BAH!

Ja jag tyckte ju trots allt att jag var mycket bättre nu då, när jag kom dit. Inte samma nervsmärta alls, sover ju igen, men trots allt kände jag mig lite sned och nackstel, ofta huvudvärk och jag har ju märkt att det går åt helvete när jag anstränger mig. Mockningen har ju gått sådär.

Nä hon var noga och vi diskuterade läget. Helhetsläget.

Så fick jag ta av mig kläderna och ställa mig så att hon fick kolla på baksidan av kroppen.

Tystnad.

"Ja jag måste nog jävlar i mig säga att det där är det värsta jag hitintills någonsin sett. Det finns inget som är rakt eller rätt. Kan jag få hämta min kollega så han också får titta?"

Jovars.

Han kände och klämde och konstaterade att det var lite att göra på den kroppen.

Hon visade Challe med. Han blev matt. Ja bäckenet var vansinnigt snett, det ena skulderbladet var intryckt och det andra stod rätt ut. Den ena axeln långt nedanför den andra. Nice. Nacken åt helvete. Ena nyckelbenet satt fast så jag kunde inte andas på vänstersidan. Jo angående andningen så har jag ju märkt det.

Hon knäckte kotor och stretchade i en timma, medan hon förklarade allt hon gjorde, och Challe han var så koncentrerad och intresserad, så han satt som fastnaglad på stolen. Tydligen kunde han få gå med som praktikant nån dag med henne om han ville. För att förstå sammanhangen lite bättre.

Därefter pratade vi en del. Hon kunde inte riktigt förklara hur i helvete kroppen kunde bli så här illa. Men att hon tyckte jag skulle passa mig jäkligt noga för mediciner. Ifrågasatte nuvarande medicinering, vem som hade ansvar för vad. Om läkarna rent konkret visste hur den medicin jag nu har fungerar och verkar.

Äh. Det vet de ju inte.

Slutligen hade hon inget annat råd till mig, än att försöka lite bli min egen doktor. Läsa på utav fan på läkemedel och hur de funkar och lyssna kvickt på mig själv. Sjukvård. Egenvård. Jävla samhälle. Men det är ingen idé att gå och fråga efter en hjälp som aldrig kommer att komma.

Tyvärr ser det så ut idag att det finns ingen som det går att lita på, vad gäller psyke kombi huvudskador. Ingen vill ta ansvar och det är ett laborerande utan dess like. Ingen uppföljning eller utvärdering. Ja vi var på samma våglängd hon och jag. Svor lika mkt och hade samma åsikter om sjukvården. Båda hade brutit näsbenet med skillnaden att hon brutit rätt sin egen näsa när hon var vaken medan jag blivit nedsövd och opererad. (onödig info jag vet)

Sen så är det ju så generellt med att om hjärnan är överstressad så blir ju muskler och samordning därefter med. Det hänger ju ihop. Hon hade en siffra på hur många intryck en normal hjärna kunde hantera innan systemet brakade samman. Intressant.

För att återgå till kroppsämnet så var jag hos sjukgymnaster på sjukan häromveckan, och förklarade omöjligheten i att träna, som de tyckte jag skulle göra när jag är sned i hela kroppen. När jag har stått rakt upp och ned så har vänsterhanden hängt ca fem cm längre ned på låret än högerhanden. Det är stor skillnad. Men de tyckte jag såg helt rak ut......ja och att de hursomhelst inte tordes göra nåt då. Men de tyckte ändå att det vore bra om jag hoppade upp på hästen och red.

Osteopaten förslog att jag skulle tipsa dem om glasögon med riktigt tjocka glas i så de kunde fixa till sin syn litegrann eventuellt. Sen menade hon på att jag aldrig hade kunnat sitta på en häst i den kroppsställningen som jag kom in med.

Nä. Jag kan hålla med.

Nu är jag ordinerad vila, eftersom hon menade på att kroppen har gått för högtryck dygnet runt, pga muskel och felställningar. Troligtvis kommer jag bli väldigt trött nu när kroppen känner att den äntligen kan slappna av.

Kanske inte så konstigt att det har känts som om man gått ett och annat maratonlopp under de senaste två månaderna.

Senare ska jag försöka gå ut och gå i skogen gärna i lite ojämn terräng. Ja också skulle jag tänka lite mer som en man....göra en sak i taget. HA!

Nu mår jag lite illa och är lite yr, men det förvarnade hon mig om, bla för att hjärnan helt plötsligt får så mkt luft, efter att ha fått rätt lite under lång tid. Hon visade mig skelett och hur det ser ut i nacken. Jäklar vilka små hål/kanaler det är som går upp det. Nån nerv och nåt ynka blodkärl.

"Det var ta mej fan jämntjockt i dina kanaler du Millan."

Jo det är väl tjockt även inne i huvet då. Men det har det nog varit länge.

Ja, ja det här var väl inte lösningen på allt, men det kanske blir lättare att träna upp kroppen igen, när man är rakriktad. När musklerna får vila lite och skallen får syre.

Det känns ovant att kunna ta djupa andetag. Jag känner just nu en ro faktiskt, som jag inte känt på länge.