Att göra så gott man kan

Det finns dom som säger, att det räcker att göra så gott man kan.

Men varför duger det inte då?

Varför alla dessa utvecklingssamtal, lönesamtal, påtvingade grubbelsamtal med sig själv.

Man ska utvecklas. Hela tiden.

Men duger man inte som man är?

Kan ingen ha tillit till att man utvecklas utan uppföljningar. Kontroller. Avstämningar.

Att människan i sig självt söker utveckling.

Nä.

Man ska också vara här och nu.

Fånga allt som går att fånga.

Särskilt på sommaren. Då ska det badas, solas, njutas, och käkas ost, kex och vin i massor.

Innan sommaren utvecklas till höst.

Då är folk emot utveckling.

Helt plötsligt.

Kanske man skulle ta ett samtal med hösten?

Man undrar lite över utfallet.

På nåt sätt så tror jag att den kommer att utvecklas, på sitt sätt i sin takt, och avvecklas när vintern tar vid.

Med eller utan utvecklings/uppföljningssamtal.

Så oväntat.

Men som människa kan man ju kontra med att gå på yoga eller ljusterapi, och lägga till dessa meriter i nästa jobbansökan, eller i nästa lönesamtal.

Det är bra att vara handlingskraftig, men ändå vara här och nu en timma i veckan.

För då kan man utvecklas lite mer de andra timmarna på dygnet.

Jobba fler timmar. Effektivare.

Passa bättre in i det alltmer likriktade samhället, och de slimmade organisationerna.

I samhällets takt och fart.

Det som inbjuder så till utveckling.

En förutbestämd utveckling.

Men det räcker ju att göra så gott man kan.

Varför duger det inte då?