Att slå sig men fortsätta spela/leva

Nä. Det blev inget "Så mkt bättre igår." Fast det var bättre att spela fotboll ute än att vara inne. Kylan till trots. Jag hade trätt på mig lång dunjacka och övrig kylstridsmundering.

Pyret hon hjälpte ju till med hästarna igår. Och skottade snö. För att hon fått veckopeng. Jag misstänker att dessa initiativ, inte kommer att vara långvarigt, men just nu känns de definitivt värda de där femtio kronorna i veckan , som hon förhandlat sig till.

Jag tror egentligen inte på det här med veckopeng, också göromål som ska fixas för att få pengarna. I ett hem hjälps man åt och tar rätt efter sig med eller utan pengar.

Men nu var det här upplägget tydligen viktigt för Pyret nu så...ja okej då.

Så fick jag utlopp för lite fotbollsspelande igår då. Jag började väl spela i ett fotbollslag i Pyrets ålder, efter att ha spelat med killarna i kvarteret i nåt år.

Såååååå.......

Millan hade fotbollsträning med Pyret igår kväll i åtta minus. (På Pyrets begäran.)

Jag drog fram allt från skottövningar till passnings/bredsideträning. HA!

Som jag nyligen skrev på fejjan:


Pyret:"Aj jag ramlade igen. Det gör ont".

Mamman: "Aj då, men det är bara att ställa sig upp igen och köra vidare. Det gör ont att spela fotboll".

Challe: Millan, du låter som Geena Davis i filmen " The long kiss goodnight".

Äh. Vi gick in och uppgraderade oss med ett par andra dojjer, och då höll hon sig bättre på benen. Det kräver sitt att spela på snö. Även om det är lite av varan.

Jag tror väl normalt sett att jag är rättså inkännande gentemot Pyret. Snäll och förstående.

Men jag är inte så förbannat förstående på en fotbollsplan inte. (Inte vad gäller hästeriet heller för all del).

Jag är väl inte sådär LAGOM när det gäller sport. Det är mer "all in". Sen menar jag väl inte att man inte får beklaga sig, och jag har aldrig skällt på nån medspelare, för att den missat eller gjort nåt ovettigt på plan. Men jag har ställt höga krav på mig, men främst har jag haft förbannat roligt. Också vill jag vinna. Jag spelar inte bara för att det är kul. Jag vill vinna. Så är det bara och skulle jag spela en match idag så skulle inställningen vara densamma.

Men jag vill ju inte att Pyret ska bli som jag blev, vad gäller just sport. Däremot känner hon efter så förbannat mkt.....en hel del pga mig säkert för att jag aldrig lärde mig att känna efter, så jag har varit noga med att hon ska känna efter. Men det är ju också hur hon är som person. Hursomhelst så kan det vara bra att lära sig att det gör ont ibland men man får lov att ställa sig upp. Tro att man klarar det.

Jag kommer så väl ihåg den där glädjen när jag började spela fotboll. Såg framemot varje träning.

Det blev mer allvar efterhand förstås. (I gymnasiet för mkt tuvär.)

Men annars sprang jag "idioten" på försäsongsträningar i jävla kyla, intervallträningar så bloden sprutade och musklerna kved. Trots att min pappa som var tränare tyckte vi skulle träna lagom.
För jag ville dithän där allt kändes lätt. Jag visste att det var en jävla period av grundträning för att nå dit. Jag gillade egentligen krasst sett inte försäsongsträning, men jag såg det framför mig. Ju mer träning desto fler gånger kommer allt att kännas lätt framöver. Bollen kommer kännas lättare att skjuta. Luften tunnare att andas. Endorfinerna lugna ner kroppen.

Älskade matcherna. Jag hade ett väldigt bra självförtroende under lång tid. Jag älskade cuperna trots anspänningen och nervositeten. De dagliga matcherna under en veckas tid. Finalen. Att på förmiddagen på finaldagen trycka ihop skavsår med plåster och tejp. Halta sig igång pga ömmande benhinnor, träningsvärk och allmän slitenhet. Men ändå veta att man kommer vara som bäst när det gäller. Kroppen kommer att hålla och sinnena kommer vara extra skärpta. "Flow"

Sen att knäna skakade av nervositet, vid just straffsparksläggning, det var en annan sak. Men det är också en del av spelet. Nervositet och klara av att prestera ändå.

Sen var jag sällan skadad. Jag litade på kroppen och hade tur att inte bli skadad som en del blev. En tjej pajade knäna och fick bestående men av det. Jag var tunn som en sticka och vägde just ingenting. Därför klarade jag mig kanske. Kanske kände jag inte alltid efter heller. Det gick väl till överdrift nån gång förstås när jag spelade med sprickor i tårna. (En fjordhäst hade ställt sig på dem)

Nja.

Det är då det har gått för långt. Där blir det sjukligt faktiskt.

Sen låter det ju så allvarligt. Ska det vara så allvarligt i ett flicklag. Nä inte när man är nio. Men ska man bli nåt så måste man slita för det. Iallafall när man är tonåring.

Pappa var alltid uppmuntrande. Tyckte vi skulle träna mest med boll. Inte springa som galningar i löpspåret, vilket jag uppskattade. En viss grundträning behövs men på vår nivå skulle man ju ha så roligt som möjligt när man ansträngde sig. Det har jag i mig än.

Min pappa var en suverän tränare. Utanför hemmet var han bra. Stöttande och uppmuntrande och smart. Jag har nog inget att klaga på, trots att det torde ha varit svårt att ha sin egen pappa som tränare. Ja fast det är väl främst lagledaren som tar ut laget förvisso, och det underlättade ju.

Vi presterade bra. Vann nästan jämt serien. Vann och blev mellansveriges bästa flicklag i vår årskull. Vann stora Cuper.Föräldrar vid sidan av som campade med oss på cuperna. Jag tror nästan samtliga barn och familjer som var med levde med fotbollen.

Så stöd hade vi. På gott och på ont. Trycket kan bli för stort, och syskonen får inte så stor plats i förhållandet till sin duktigt spelande syster.

Jo.

Jag spelade två matcher på helgerna oftast. Tre träningar i veckan också skolan på det. Jag började också rida under högstadiet. Ja ni fattar logiken, logistiken. Aldrig hemma. Borta. Cyklade till stallet. Red. Hem. Fotboll. Ja jävlar. Men jag var vältränad. Nöjd. Högstadiet var min allra bästa tid.

Men det blev mkt press till sist med just fotbollen. Föräldrar som ställde överkrav på sina barn. Skrek på matcherna åt de sina. Pappa slutade som tränare. Han lessnade på föräldrarna, deras skrik och tjat. Krav. Även om det också varit roligt förstås under en lång tid.

Laget började splittras. Somliga av oss började spela i Värmlandslaget och väl tidigt i A och B damlaget utöver ordinarie matcher. Den goda andan splittrades.

Men jag körde på ett tag till.

Det är viktigt att kunna lita på kroppen, när psyket är svagt innerst inne. Väldigt viktigt. Men det kan bli fel ändå. För mig slog det över. Det roliga i fotbollen blev bara prestation. Det var nog till viss del andras förväntingar om att jag "skulle bli nåt stort". Men det var mitt inre som drivit mig över nån sorts övergräns trots allt.

Det blir som en drog det där. Spela duktigt och ta ut sig-bekräftelse och endorfiner. Man lever i en bubbla där bara idrott existerar. Inga sjukdomar eller annat äkta allvarligt skit. Det sämsta som kunde hända var ett självmål.

Sen hade hästeriet blivit roligare. För att det var roligare och innebar inga prestationskrav.

Hursomhelst så slutade jag fotbollen när jag gick i ettan i gymnasiet och flicklaget upplösts.

Jag gick hem efter en träning och inte dit igen. Tog inte i en boll efter det. Har aldrig spelat mer.

Men igår så var det glädje. Pyret och en boll. Glädje igår när jag körde övningar med Pyret, som jag själv tragglat med som liten spjuver. Jag kom ihåg det roliga. Entusiasmen. Men också att det kan vara jobbigt ibland och att man slår sig. Men det kan det vara värt, så länge man har en levande själ inom sig som säger NEJ, när kraven faktiskt blir för höga och allt börjar kännas för svårt.



Fortsättning följer tror jag.........