Ja om "gåläget" då.

"Några av mina motvationskällor!"



Tja vad ska man säga om gåläget då.

Näej jag kan fortfarande inte gå snabbt, men jag kan gå i en halvtimma i saggig takt. Och det är inte fy skam, även om jag blir irriterad över att jag inte fungerar.

Jag orkar mocka och ge hästarna mat, och vara ute med vatten till dom. Det är mkt vattenrännande nu när det är kallt. (De vill ha ljummet vatten, ofta, extra betfor på det.....vill inte att de ska få kolik och jag har en känslig häst.)

Gå det jag behöver inomhus.

Men that´s it.

Men angående gångförmågan, så kanske jag får vara glad över, att jag mestadels av dagarna orkar sitta upp och att jag ens KAN gå en halvtimma med hundarna. Det var inte länge sen jag gick sicksack från vägg till vägg och höll på att ramla av toalettstolen. Inte fixade att stå och borsta tänderna samtidigt.

Eller att jag inte orkade stå utan att hålla mig i något. Eller hade kramper lite varstans, vilka kändes likt en halv förlossning, som jag fick andas mig igenom.

Stela käkar, söndertuggade tänder och en sväljreflex åt helvete.

En sned kropp där bara en sida fungerade.

" Gå med halva muskulaturen och andas med en lunga."

Hjärtläkaren på sjukan tyckte att " jag kunde ta i lite mer nästa gång det tog emot vid ansträngning, då jag kände mig svimfärdig."

Man tackar för alla advice.

Sen då nervsmärta i nacken och rätt ner i ryggraden.

Ett konstant illamående med kräksjukestämpel.

Usch.

Kommer ju väl ihåg de första dagarna, då det inte längre var en kamp att äta. Sen några veckor därefter längta efter en kopp kaffe och fika igen. Jamen då njöt jag.

Hursomhelst med ovanstående i minnet, så känns det bra ändå, att kunna gå. Fast jag är väldigt trött. Mentalt. Det är kanske som hon Osteopaten sa, att jag kommer känna mig tröttare, allt eftersom kroppen slappnar av.

Men jag är inte sådär tacksam, så ofta, som man tycker att jag borde vara. Som jag tycker att jag borde vara. Jag var mkt mer tacksam, för de få lite mindre heltaskiga stunder, jag hade när det var som sämst.

Jag har varit mest arg om jag ska vara uppriktig. Gått på ilska. Upp på morgonen, ut i stallet, träna att sitta upp och fixa läxor med Pyret. Sitta på läkarbesök med Pyret och anstränga sig ordentligt för att inte svimma själv av muskelutmattning och hjärnkaos. Träna på balans. I allt.

Jag har gått i ilska när kroppen börjat strejka mitt i vattenbärandet, eller när det varit en höbal kvar att hämta. En box kvar att mocka. När orken tagit tvärslut. För nu dröjer det inte. Det går inte sakta, utan det känns skapligt, och sen säger det pang. Mjölksyra upp till öronen, dimsyn och illamående. Svimmar om jag inte ger mig ganska snabbt då.

Nästa morgon när jag går upp är jag förbannad igen.

Fast glad ibland förstås.

Somliga stunder vågar jag känna mig lättad.

Andra stunder så fasar jag för att jag är på ruta ett igen om två dar.

Jag är egentligen inte bekymrad över om jag kan träna upp mig själv igen. Jag har tränat så mkt i mina dar att jag kan ta mjölksyra och annat. Där ger jag mig icke.

Fast om huvet tänker ge sig igen och köra igång med tusen felkopplingar, då kanske jag har gjort allt förgäves. Fast det är i sådanafall inte det värsta. Det värsta är att jag är tveksam till om det i längden, går att leva på det sätt jag mådde här för en månad sen.

Nä. Det är ingenting att fundera över. Orkar inte. Meningslöst. Har lagt locket på och befinner mig i nån sorts bubbla.

Höstens månader de ligger som i ett enda töcken. Det känns som om jag tappat en bit av mig själv däri. Men jag orkar inte leta efter den än.

Jag känner lättnad men nåt fattas.