40-års kris?

Jo jag har nog hamnat i en 40-årskris trots allt. Eller kris. Förfallet börjar bli synnerligen tydligt.

Jag har blivit en hårigare människa. Fått mustasch till min och Pyrets förvåning. Det har börjat växa hår på stortårna. Händerna är rynkigare om än att nyporna fortfarande är starka.

Det är inte det mentala jag oroar mig för. Jag hade symtom på demens och mental trötthet redan när jag var 26 år. Nu är jag iallafall mer med i spelet eftersom jag nystat en del i mitt unga liv. Det har gjort livet bergipligare på ett plan. Och jag har det senaste halvåret känt att jag har gjort framsteg. Det är inte ett sånt stort glapp i mig längre, mellan det omedvetna och det medvetna jaget. Inte lika stort glapp mellan vuxen och barn. Vi börjar växa ihop, fastän vi inte är där riktigt än.

Sen bryr jag mig mindre om vad andra tycker. Jag kan ju bli direkt paranoid av att inte behaga andra eller inte prestera tillräckligt bra. Särskilt när jag är trött. Då finns inte filtret där. Förståndet är väck. Men jag har känt på sistone att jag bryr mig mindre om andras åsikter. Bryr mig mindre om jag inte gillas. Jag tror mer på mig själv, och tar mer fasta på, att jag trots galenskaper är en ganska intelligent person. Och man har inte alltid rätt, gör inte alltid rätt..men det kanske jag kan leva med framöver.

Men när detta slår mig ibland så blir jag rädd. Vad ska hända nu när jag känner mig starkare mentalt. När jag känner mig starkare i min svaghet. Att något har ändrats. Faktumet att jag tror att jag kan hantera svårigheter. Där lurar fortfarande skräcken. Ja det är en bra bit kvar-det hör ni.

Men jag längtar inte tillbaka till när jag var 25 år och förbannat vilsen. Nyutbränd, förvirrad och rädd.
Jag ser framåt. Det är det jag gör. Rent mentalt.

Men kroppsligt då. Där är det svårt. Jag har alltid lagt stor vikt i min kroppsliga uthållighet och styrka.Vägt upp den mentala med den. Också har jag älskat att träna och hålla igång. Nu och för en bra tid tillbaka har jag inte fixat att träna. Jag har varit för trött, slut, felaktiga mediciner och ryggen är av. Tja paj.

Jag saknar att rida. Jag vill gå kurser. Träna. Tömköra häst. Rida fina Fjant här framöver. Tvätta svettiga schabrak. Linda benlindor. Smörja träns och sadel. Vädra svettig hästdoft. Klippa häst. Rida.

Jag vill få lite fasthet i kroppen. Igen. Jag är inte alls tjock, mullig eller överviktig. Nä det tycker jag inte. Men bålen har inte styrkan. Ryggen krampar mest vid ansträngning. Var är magmusklerna?

Jag trivs inte så här. Jag behöver träna för att må bra. Inte löpning för det hatar jag. Jag måste ha kul när jag tränar.

Sen fick jag en knäpp idé idag. När jag borstade tänderna i morse, iklädd underkläder framför spegeln med tandkrämstänk på, så plockade jag upp Ajfånen och tog nåt kort på mig själv. I lite olika vinklar. Mkt för att konstatera att i en vinkel så ser man nästan tjock ut, i en annan för smal och tunn, i en annan mer lagom. Jag funderade över modeller/fotografer och hur noga de må va för att få till vettiga bilder. Samma människa kan se tjockare ut i fel vinkel men smal i en annan. Fråga mig inta vadhädan denna tankegång kom ifrån. Och vad spelar det för roll?

Jag kom iallafall fram till att jag aldrig kunnat vara modell. Dels pga ansiktet med den stora näsan och ja....inget passar. Sen kroppen. Breda axlar i V-form som en karl, trots att jag är spetigt byggd. Stora breda revben som på en fullblodshäst, en midja och därpå breda höfter. Smala långa ben. Fula krokiga tår. Vilka proportioner. Man hade trots nada övervikt kunnat göra mig till modell.

Alltså jag har aldrig velat modella, så ingen sorg i det. Jag tänkte mer bara på att det måste vara så få som passar för det jobbet. Det blir så "lika" människor som syns i tidningarna. Jag tänker på de som skulle vilja synas i en tidning,...det är så få som har sådär smala höfter, trånga revben, smala långa ben med ett ansikte präglat av höga kindben.

Så synd på mångfalden egentligen. Ja jag tänker på de unga. Utseendehetsen. Hur ska det gå för den generationen? När man tänker så..så har man blivit äldre va?

Ja, ja sen får jag väl för egen del,  börja leva med att det har rymts ett Pyre i min mage en gång, och att huden rynkar sig där en del. Att brösten behöver lyftas med en BH. När jag kollar på knäppkorten jag tog på mig själv imorse, så tycker jag ju att jag ser gammal ut. Men det är ju min uppfattning/känsla. Det kanske också ligger i betraktarens öga. Och vad spelar det för roll?

Tja utseendet är en grej-det kan jag leva med. Men framöver så vill jag kunna träna, känna mig stark. Få göra det jag älskar mest. Att rida. Jag har redan i unga år fått känna mig alltför gammal och för trött.

Jag vill också kunna vara mer fysiskt aktiv med Pyret. Jag vill åka på hingstvisningar. Få hundvalpar. Orka! Jag vill Leva och vara jag.

Får jag det då kan utseende gå på fan.