Earth hour-spel för galleriet

Earth hour.

Det är allt ett spel för gallerian det.

Tycker jag.

Gör nåt varaktigt istället för miljön. Skaffa häst, hålla landskapen öppna, konsumera hö och halm. Bygg upp en gödselstack och sprid sen den brunna gödseln över åkern. Gärna med traktor. Trots miljöaspekten. Det kan bli väl jobbigt annars.

Det kan för all del bli besvärligt ändå. Hästhovar på tån. En traktor som stannar. En grep som smäller av oberäknerligt vid normal belastning. Ja och värre saker än så.

Jag ligger här och längtar till den miljön. Jag är ju mest bara sjuk. Ryggen läker sig inte nu. Immunförsvaret har fullt upp med viruset, som gör mig andfådd som en rysk gammal traktor, bara jag försöker att gå på toan.

Det känns som ett stort sår på varsin sida ryggraden och på den med för all del. Muskelfibrer som blöder, dras i. Som gått sönder. Ett dragspel som dras isär och ihop. Vars rörelse skär till tonerna när det brister.

Gå inte på ryggbehandling om du tänkt att bli sjuk i anslutning till den. Fast det är ju lätt att veta i förväg. Näej.

Jag fixar inte att nån tar i mig nu. Ja på ryggen alltså, skuldror eller axlar. Det räcker med att jag ligger lätt emot nåt så bränner det uta helvete. Jag blir lite rädd för att smärtsystemet snart löper amok, därav en hel del antiinflammatoriska piller. Hjälper väl sådär. Voltarengel direkt på ryggen.

Ja, ja omjagbaraintevoreförkyldsåskullejagmåannorlunda.

Jag längtar jag till hästeriet. Att göra saker med Pyret. Jag var ju på gång igen, men nja..ny krasch. Man blir ju helt handikappad med knäpp rygg. Överanstränger jag mig det minsta så faller den ihop till ett S. Nice. Det bultar lite varstans då. Syrebrist till huvet.

Jag skulle vilja rida på de snötäckta fälten, som jag brukat göra. De har plogat upp leder där. Sol, solglasögon, perfekt underlag. Hästfrustningar. Det är ju där jag ska vara. Så jag är där i fantasin, utöver det fantiserar jag om föl, gräshagar och ridvoltar. Försöker vara i skallen där jag vill vara rent fysiskt.

Ja och det funkar ganska bra faktiskt. Jag är förvånad själv. Försöker vara inne i det som är positivt, nörda in mig, fästa blicken längre fram. Rider man fram på medellinjen mot en halt så stirrar man fan inte ner i hästans man inte. Man håller blicken långt bort rakt fram. Annars blir det förbannat vingligt och man riskerar missa slutmålet.

Men sen får jag mina Kalla Anka utbrott inne i huvet ibland. Jag ligger här pga nån jävla medicinering. Har det som jag har det pga den. Det är fan inte klokt. Jag är förnärvarande inte mer nyanserad än att jag i det stora hela avskyr sjukvården, dess uppbyggnad och funktion. Det finns inget sunt förnuft. Allt är uppdelat och mkt görs enligt principer istället för att lyssna på den som är sjuk. De glor för mkt i manen på hästen de där i vitrock. Då förlorar man stadgan, riktningen och ofta målet. Man måste också "stämma av" (!) ibland, som man säger på knepigt ridspråk. Men i sjukvården rullar det bara iväg. Fingertoppskänslan och förmågan att hålla takt och kontakt med människan. Den har gått förlorad.

Vi är illa ute.