Det här med att känna sitt jag. Leva i sitt jag. I samklang med sig själv. Känna sitt inre. Stanna kvar.
Ska det vara så svårt. Om man nu bestämmer sig för det. Det är fina ord de ovan. Kanske är det komplicerat ändå.
Nä jag vet inte. Ena benet hänger inte riktigt med. Det hänger lite utanför. Trampar inte under kroppen. Rörelsen i musklerna uteblir. Ryggen används inte rätt. Huvudet får inte syre.
Hur ska man vara i samklang med sig själv med halv syresättning. Ska man gå med en tub vid sidan av. Som stöd. Vad är det för fel med stöd? Men det vore ett jäkla krångel med den där tuben vid sidan av.
Jag betackar mig för det stödet. Jag har hursomhelst fattat att kroppen hör ihop mer med hjärnan, än vad jag tidigare trott. Om hjärnan krånglar, själen faller utanför jaget, så blir kroppen stel. Den krampar. Det har jag fattat och känt av.
Men när något händer kroppen, så krampar även hjärnan. Värk sliter. Stressar. Sneda, trängda kotor ger inget fritt flöde av ryggmärgsvätska till huvudet. Den man behöver ha för att kunna tänka och känna på ett riktigt sätt. Cirkulation. Flöde. Energi.
Det är kanske när allt klaffar, som man kan vara i sitt jag. Både när kroppen hänger ihop och så även hjärnan. När kotor löper raka och svåra upplevelser inte hänger utanför känslolivet. När det inte är avstängt vilket stör cirkulationen. Helheten.
Hela vår värld bygger på balans, energier som ska cirkulera. Liv som levs och tas efter av nån annan.
Kanske är det både lätt och svårt att vara i sitt jag. Men det borde vara vettigt att försöka. Innan man är ute ur leken.
GLAD PÅSK PÅ ER!
3 kommentarer:
Visst hänger kropp och hjärna ihop. När jag var utbränd fick jag skumma fysiska problem som hängde ihop med att hjärnan gick på övervarv. Men det är svårt att bromsa en rusande hjärna...
Visst hänger det ihop.
ha en fortsatt trevlig Påsk nu
Kramar / Jane
ALLT hänger ihop. Och det är egentligen inget fel på stöd. Alls. Jag är inte alls troende men en berättelse nunnorna gav mig en gång tänker jag på då och då:
"En man var bitter på gud. Han hade förlorat dem han älskade, begravt sitt barn och stod helt ensam i världen. Han hade levt rättfärdigt hela sitt liv och han förstod inte varför han straffades på detta vis.
Efter många år, när han promenerade ensam på en strand, stötte han så på en man. Mannen svävade i ett ljussken och han förklarade att han var gud. Den första mannen tittade misstroget på honom och sa: Varför visar du dig för mig? Jag har klarat mig bra i livet utan dig. Du lämnade mig ensam." Gud svarade då genom att frammana en bild på en annan strand med två par fotspår. "Ser du fotspåren?" frågade han. "Javisst" svarade mannen. "Det är dina spår och mina" sa gud. "Men", sa mannen upprört, "där är det ju bara ett par spår, där, just när jag jag behövde dig som mest, lämnade du mig!! "Nej min son." svarade gud. "Där där det bara är ett par spår, bar jag dig".
Jag tyckte detta var vackert. Ty jag ville vara den som bar de andra, under de tider de själva inte kunde gå. Det är det vi skall vara för varandra. Stöd.
Kramar
Skicka en kommentar