Drabbad

- Vad har du gjort för ont här i livet tro, sa mannen nyss.

Gjort.

-Ja du som ska drabbad av allt. Har drabbats av så mycket elände.

- Jag. Ja varför inte skulle just jag drabbas för, likt vem som helst annan. Jag hör ju inte till de värst drabbade här på jordklotet precis. Och alla kan bli sjuka och råka illa ut.

Därefter återgick han till att titta på friidrotten igen. Han säger två meningar ibland sådär. Sen är det färdiganalyserat och klart.

Vi är olika. Och jag inser i samma mening att han sållar det han tar in. Och jag stampar och vill kränga in under huden hans. Så att vi möts. Men människor tar in just det de orkar. Inte mer. Det får jag leva med.

Jag känner mig inte "särskilt" drabbad i ordets bemärkelse. Men jag är arg. Över det jag missar att ta tillvara på. Och har fått använda mer kylbalsam än vad som brukligt är.

Jag slänger onda blickar på väggarna och vill att de ska ge vika. Vill ge dem vad de tål. Smyger omkring som ett rovdjur, och vill klösa den här överkänslighetsreaktionen på medicinen, sönder och samman.

Jag blickar mot stallet och känner vikten svika. Jag äger ingen tyngd i att skotta skit när musklerna brinner. Ens ta hand om det minsta. Muskelfibrerna bränner såsom vekar ofta bränns sönder, går av, flera gånger innan ljuset brunnit ut.

Händerna kring vattenglaset kränger hårdare, när jag innerst inne känner att jag borde ta något sorts beslut kring hästarna. Den ena är min terapihäst, så den klarar jag mig inte utan. Den andra får kanske inte den stimulans/träning hon behöver. Fast nu står hon skadad å andra sidan. Ska jag försöka få hit nån som kan rida och hjälpa till i stallet, när hon blir bättre. För att också Challe ska bli avlastad med mockningen. Eller ska hon lånas ut/bort och en ponny in till Pyret istället. Kanske jag inte skulle ha några hästar nu. Den tanken vågar jag inte ens känna på. Ska jag inte ta några beslut nu alls kanske.

-Jag frågar Challe om saken, men svaren uteblir.

Blå starka ögon vill krossa fönsterglas med blicken. Kasta skärvorna likt en ninja genom luften.

Jag vill sparka i gruset, kasta sten på grinden för att den jäveln är skev och för låg.

Vill att stallet ska fungera bättre. Att allt ska vara mindre schavigt.

Jag vill skövla bort leran, och lägga på så mycket grus, så att jag aldrig mer behöver fastna med stövlarna i den igen.

Men om alla saker är mindre schaviga här hemma, kanske direkt perfekta, så är kanske inte jag mindre sårig, eller schavig för den delen.

Det är väl det som är grejen. Ingen kan rensa mig hel, snickra mig rätt eller laga det som är sönder.

Jag får ligga här och vänta. Andas genom den där förbannade smärtan. Vänta. Frustrerad som jag är.

Morgonen var sådär. Kramper, skallvärk, ansiktsvärk och en urinblåsa som brinner. Tack och lov för värktabletter. Om jag nu tål dom. Vem vet.

Andningen är tung och det verkar som om jag lägger på mig vätska. Man brukar inte gå upp flera kg på en dag, för att kissa nästan hela nästa dag, och väga tre kg mindre efter det.

Kanske måste den med arga skärvor i näven, lägga stridsyxan åt sidan, och gå och kolla av läget hos de i vit rock. Sitta i telefonkö imorgon med besk smak i mun. En än värre eftersmak på det.

Kanske är det bara att vänta och stå ut.

Jag får väl gå en kurs i mindfulness.