PTSD/PTSS kontra utbrändhet

På förekommen anledning så kommer det ett inlägg om Ptss/ptsd. Postraumatiskt stress syndrom alltså. Även utbrändhet/utmattningsdepression blandar jag in. Det var bloggaren "Ergo Sum" som skrivit om det. Hoppas att du Ergo inte tar illa upp för att jag klipper in dina sista rader här.

Och livet fortsätter. Med skola och framtidsdrömmar. Med förälskelser och krossade hjärtan. Fem meter från för 15 år sedan – med folkmord, svält, granater, skövling och bomber. Med bara några få av dem i fosterställning, skakande stumma under en filt. Och här låg jag förra hösten, utmattad, med ett stressyndrom. I I-land. Vad är det med denna bild som inte stämmer?

Jag var på en föreläsning av en forskare angående Ptsd hos flyktingbarn, som varit utsatta för krig, när jag jobbade som Socionom. De barn vars föräldrar öppet erkände det som hände, pratade om det, och inte förminskade problemen-de barnen klarade sig bäst.

De föräldrar som i den mån det gick försökte lägga locket på i olika situationer, och inte låtsades om eller ville prata om det som hänt gick det sämre för......"Mamma nu hör jag bomberna igen en bit bort"..."nä du har fel det måste ha varit nåt annat du hörde. Vi är trygga."

Man vill ju att ens barn ska känna sig tryggt, så det är väl inte så märkligt egentligen. Men barn mår tydligen bra av att få sin verklighetsuppfattning bekräftad och få stöd i det som faktiskt händer.

Man kan då lätt tänka sig barn som blir utsatt för diverse oegentligheter hemmavid. I familjen. Psykiska, hotande kränkningar, våld eller andra övergrepp. De lever i sitt egna krig som inte finns. Det finns ingen att pata med och barnet kanske till och med tvivlar på, att det som det upplever ens är sant. Själva ska de tackla ständiga oförutsägbarheter och katastrofer som läggs på varandra. De är med i ett krig på sitt sätt ofta helt ensamma-för barn är beroende av sina föräldrar för sin överlevnad skull. Både själsligt och rent praktiskt. Och lägg skammen därtill.

Barnen i den här gruppen modell svår uppväxt...de som klarat sig bäst är enligt forskning, de som haft någon vuxen på nåt sätt, där de kunnat känna trygghet. Kanske inte i familjen utan en lärare, förskolefröken, eller annan släkting. De barn som inte har varit fullständigt övergivna även om de nödvändigtvis inte berättat om själva familjevillkoren. Maskrosbarn brukar de kallas.

Vad har då detta med utbrändhet kontra krigsupplevelser att göra. Ja enkelt sagt- stress som stress. Det påverkar Kortisolnivåerna. I tidiga fall så är de för höga. I sena fall blir de låga. Då är binjurarnas kapital rätt slut. Det är bra om man bromsar sig i första fasen.

Utbrändhet skulle jag vilja påstå oftast kommer ur en rejält osund arbetsmiljö och situation. Eller när det blir för mkt både privat och på arbetet. Vi ska ju helst gå på max idag i arbetslivet och vem har då tid med privata problem? Jag tror att vi människor fixar stress bra överlag, så länge vi får vila däremellan en stund, och den inte blir konstant.

Jag tror också att en stressande arbetsmiljö kan lösa ut andra traumatiska händelser hos den som blir utbränd. För hög arbetsbelastning, för lite inflytande, en arbetsledning som är otydlig och som lyssnar dåligt. Kränkningar mot personal. Det är saker som är bevisat mkt dåligt för hälsan.

Särskilt kan man tänka på de som har stressskador som uppstod redan i barndomen. Hur blir det för den som ska prestera max på arbetet i ett tempo den inte förmår....när vederbörande kanske redan sprungit häcken av sig under hela barndomen. När den vuxne redan gått på tians växel sedan fem års ålder? Vilka minnen återkommer när man åter hamnar i en miljö där man inte blir lyssnad på, får anstränga sig för mycket. När försäkringskassan säger nej. Trots att du inte orkar? När man gång på gång blir kränkt?

"Dina problem finns inte."

Alla med utbrändhetssyndrom lider inte alls av Ptsd i grund och botten, men nån erfarenhet av att vara duktig finns nog ofta. Kanske att man är för anpassningsbar. För barnet måste ha sina föräldrars gillande rent själsligt. Det är förknippat med överlevnad. Kan det också vara en anledning till att vi springer häcken av oss på jobben och vill vara duktiga.

Människan är inte bara skotträdd. Hukar sig ner när skotten viner. Utan vi är lika rädda om vår själ. Vi vill inte bli uteslutna, avvisade, klara mindre än alla andra. Vi vill vara med i sammanhanget. Och det samhälleliga kliat som råder nu är ju allt annat än sunt.

Som tur är finns terapi för den som har råd eller en jäkla tur, att få sånt betalt eller erbjudas det. Där kan vi kanske lära oss, att det som hände i barndomen inte händer nu. Att man inte är lika utsatt. Att man som vuxen har andra omkring sig att prata med, på ett annat sätt, än man hade som barn. Att man inte dör av att avvika eller vara besvärlig.

Kanske kommer man så långt att man inser vilken arbetsplats som är frisk nog för en att arbeta på och lite bättre hantera duktighetskrav etc.

Men det är inte helt lätt att genomföra detta i Reinfeldts rehabiliteringskedja. En strid på knivseggen det.

Sen vill jag bara avsluta med att säga, att det nog är en myt, att det som lider av posttraumatisk stress ligger i fosterställning och skakar. Det händer ju först när kortisolvärdena krupit i botten eller om det blir alldeles övermäktigt. Det finns de som springer häcken av sig för egen hand. Länge. Har hundra projekt på gång samtidigt och kalendern fullbokad. Allt för att springa ifrån de där hemska minnena. De personerna passar förstås extra bra i dagens organisationer. I alla fall så länge de orkar.