lördag 17 augusti 2013

En insändare- Solidaritet eller barmhärtighet?


Såg ni solen gå upp i morse? Det gjorde inte jag. Osolidariskt jag vet- mot er som arbetar och måste gå upp. Men jag sover sällan bra, så jag var glad ändå, sveket till trots. Jag gick ganska nöjd nerför den knakande trätrappan, för att göra mig frukost och läsa tidningen från igår.

Om ”Det goda samhället.”

Det är inte längre solidariskt att betala skatt. Enligt ledarskribenten. Det hade tydligen aldrig varit det. Endast en myt, utifrån Socialdemokratins ideologi, att skatter och solidaritet hör ihop. Om det ska räknas som solidaritet, då ska människan ge frivilligt ur egen ficka.

Jag såg mig själv stå i soppkön. Gå till kyrkan och tigga pengar. Be om pengar så att mitt barn kan få skor. Eller ringa runt i vämjelse till vänner och hoppas på deras goda vilja eller förmåga. Jag såg mig svara mitt barn på frågan jag ofta fått:

”Mamma när du nu är sjuk, hur ska du nu få pengar?” Den glänsande oron som speglas i de blå vidgade ögonen. Jag kan idag svara, att jag får pengar varje månad, av försäkringskassan. För att det är min rättighet. Inga barn ska behöva stå utan, det de allra mest behöver, för att föräldrar blir sjuka. Så kan jag idag svara på ett tydligt sätt, även om den där tryggheten i utbetalningarna ligger och skvalpar i tre månaders intervaller. Försäkringskassan kan ju få för sig att jag är frisk- trots att jag är sjuk. Det finns dessutom numer tidsgränser för sjukligheten, när trygghetssystemen monterats ned, till förmån för lägre skatter. Men det säger jag förstås inte till min dotter. Jag är nöjd över lugnet som sköljer över de blå av ögon.

Det är så fint tänkt att människor ska vilja ge ur egen ficka till behövande. Vi har så många redan idag som skulle kunna göra det. Men de köper fler båtar istället, åker på fler resor, handlar dyrare bilar och ett större hus för pengarna. Betalar nån hundring om året till cancerfonden på den där årliga galan i bästa fall. Om de betalade mindre skatt och fick än mer pengar. Skulle de ge mer då? De som redan skulle kunna ge? Vilka släktingar/personer/grupper skulle de ge till? Invandrare, sjuka, arbetslösa, misshandlade, fattiga? Skulle fördelningen bli jämn? Kanske skulle de snarare kunna betala en högre skatt, än vad de gör idag?

Vill jag ha allmosor? Kanske är jag glad över att jag arbetat, och betalat skatt in till en försäkring som ska gälla, om man händelsevis skulle bli sjuk. Jag är glad över att slippa ”be” om pengar. Slippa ge mitt barn svaret; att jag inte vet var vi ska få pengar ifrån.

Det är skillnad på solidaritet och barmhärtighet. De som har gott ställt, kanske i högre grad skulle kunna stärka sina egon, över att ha varit barmhärtiga nog att ha skänkt en slant, till en behövande. Men den behövande kanske inte vill ha allmosor. Jag föredrar ett skattesystem där de som tjänar mest betalar mest i skatt, och där man som medborgare har rätt till ersättning/försörjning, när livet ställs på sin kant. Där har du skillnaden. Barmhärtighet kontra solidaritet. Jag föredrar solidaritet.
 

/En som tröttnat på nedmonteringen av välfärdssamhället

 

 

4 kommentarer:

Pipan sa...

Å vad bra. Så in i helvete bra. Skitbra.

Ergo Sum sa...

MYCKET BRA!!!! Brilliant rent av! <3

S sa...

Bra!!!

Anonym sa...

Sant! Det borde vara en mänsklig rättighet att kunna försörja sig själv ... att, oavsett förmåga, själv erhålla medel att styra över - människor är vi allihop - med samma behov av trygghet!
Det är beklämmande att vi inte kommit längre år 2013!!!/Mormor