Jag som get

Det står en get på isen och halkar. Med skägg så ser den lite fånig ut i all sin ynklighet. Benen halkar i sidled. Inga steg tas framåt.

När ska detta sluta. Tänkte jag när jag slog upp ögonen. Först tacksam över att jag numer kan sova. Hur kan man äta en medicin in flera år som gör det omöjligt att sova? Hur kan man tro att huvudet mår bättre av det? När det viktigaste för att hjärnan skulle läka var just sömnen.

Numer sover jag i en skön avslappnad dimma. Inte alls sådär ryckigt, ytligt med spända muskler.

Vaken är jag spänd dock. Vänsterfoten är i hopknycklad som en knytnäve. Fråga mig inte hur det går till. Axlarna är för ömma att ligga på och andfåddheten duger inte till mer än stillasittande. För all del håller inte ryggen för nån gång heller.

Vad skulle det här vara bra för?

Jag ser på dressyr på tv. Dansande ekipage. En del rör sig med större lätthet än andra. Både i sidled, piruetter och framåt. Ådror på hästarnas halsar, koncentrerade ryttare. Rakhet. Vidgade frustande näsborrar.

Tackar för detta nu. För distraktionen.

För den där geten står och pockar. Har slagit omkull ett framben vid det här taget. Hjärnan är klar. Kommer den någonsin att komma i land?