Sur

Jag är sur som ättika. Sur som citron. Päckelgrinig som en halvdödad råtta i badkaret.

Nä. Jag är less. Sur. Grinig. Störd. Överberörd av en massa skit.

Har förlorat tålamodet. Så jag surar som en liten unge. Vill dra täcket över huvudet och vänta tills allt bara ordnat sig. Ligga i fosterställning under täcken och vänta på att andra ska fixa stall och annat på gårn. Samtidigt som jag skakar över frustrationen över att kunna göra noll och ingenting i fysisk mening.

Jag vill hamra på stall. Vränga runt med hästarna. Gå en mil med hundarna. Det här är inte jag.

Också Pyret då. Hon vägrar att städa. Vägrade i fem timmar att städa och kom med mothugg.

Jag blev mer än matt på att tugga med henne som har svar på allt.

Så jag agerade dålig förälder och tålamodet som inte fanns ens imorse brast.

Efter mitt utbrott på Pyret utifrån städvägran, så blev jag sådär mjukt, lent och härligt pedagogisk.

- Man måste hjälpas åt i en familj kära Pyret. Bl.a., bl.a. Och var och får städa efter sina grejer och kläder.

Pyret nickar och vi är mysigt överens.

- ..... för inte skulle väl du tycka att det vore så kul att ta rätt efter mig och mina grejer?!

- Jo absolut! Det skulle jag för du stökar ner mkt mindre än mig. Vi byter mamma. Du tar mitt så tar jag ditt!

Jag har för dagen sagt upp mig som förälder.