Verkligheten som kommer ikapp

Nä, idag mådde jag verkligen kasst på alla sätt och vis. Gick upp i tid för att jag skulle till kvinnan som fixar ryggen på mig. Tack och pris för henne.

Blev åksjuk och illamående på vägen dit, fast jag körde själv. Tja. Kände mig knepig i psyket. Spänd, ängslig och på bristningsgränsen.

När hon frågade hur jag mådde, så sa jag att jag ev hade funderat på att skjuta mig. Eller som bättre alternativ söva ner mig tills det blir bättre. Bra förslag. Nä. Jag var gnällig. Sa att jag var arg, sur, kände mig frustrerad och ledsen.

Hon sa att hon hade känt sig detsamma i min situation. Och det hjälpte.

Visst jag har ont i örat, huvudet, ansiktet. Det kliar och bränner. Leder gör ont. Ryggen gör också ont.
Men jag slåss mest med frustrationen över att få ligga stilla så mkt. När kroppen inte svarar. Eller när ryggen inte tål ansträngningen.

Jag ligger ju inte akut längre i fosterställning och skakar medan svetten rinner av övertempratur och smärta. Eller att det gör så ont i huden så att jag skakar av smärta. Jag har inte längre hjärtklappning kontra för låg puls. Kroppen är mer stabil även om den kämpar än.

Men det kanske är då psyket hinner ifatt. För det har inte funnits så många ggr när jag brutit ihop. Jag har känt mig rätt stark. Och livet rullar ju på. Pyret var mkt sjuk i våras och behövde tas hand om.

Men även sorgen har sin plats liksom ilskan. Besvikelsen. Smärtan över all onödig smärta. Människor som svikit. Läkare som ställt feldiagnoser. Remisser som inte följts upp.

Så mkt kroppslig smärta som jag haft under detta år, har jag aldrig varit i närheten av under en hel livstid.

Kanske kryper det också på, att det troligen var nära, att gå riktigt åt helvete på riktigt. Hela raddan med Stevens Johnsons/Lyells syndrom. Hela huden lossnar. Det går inte att äta pga att halsen blir full av sår och svullnar igen. Risken för infektioner. Tanken för vad vår familj hade fått gå igenom då. Vad hade Pyret tyckt om att se sin mamma liggandes vaken alt nedsövd på brännskadeavdelning? En mamma utan skinn. Nån med bara öppna sår?

Det gjorde ont idag. Och det är ju inte över än. Får ha koll så jag inte ådrar mig bakterier i såren i urinblåsa och annat. Ska helst inte stoppa i mig nåt mer jag inte tål. Ev har jag blivit känsligare med nada immunförsvar. Helst ska inte Pyret smitta mig med infektioner i höst. Blir det någonsin bra?

Nån gång kommer verkligheten ikapp en. Men jag väljer att se skakigheten som ett friskhetstecken. Hade jag varit riktigt dålig så hade jag inte mäktat med att ta in så mkt av eländet.

Det är bara att tugga sig igenom skiten.

Sen behandlingen av ryggen var välbehövlig. Bäckenet bla var bra snett. Hon tyckte ändå att ryggen hitintills klarat mkt ändå. Kotor och diskar kan ju gå åt helvete när det blir så här.

Hon är hursomhelst suverän som fixar ryggen var gång. Får den rak och jag får syre igen. bara det gör att man kan känna sig lite lugnare i kroppen och humöret blir mindre ansträngt. Sen är hon klok och väldigt go med. Jag är så tacksam för att jag får så bra hjälp där. Både kroppsligt och själsligt faktiskt.

och nog kunde jag köra hem utan att bli illamående och åksjuk. Vissa nerver i ryggen är kopplade till illamåendecentrat. En hel vetenskap det där med hur kroppen fungerar.