Det sitter inga sångfåglar vid mina öron. Det brusar som om tiotusen bäckar slagit sig samman i nån sorts krock. Som om käke och skallben krossats i sammanstötningen och fläkts ur led. Och ändå kan jag prata. På nåt sätt.
Ringde på uppmaning till behandlande mottagning/läkare, för säkerhets skull i morse, eftersom jag kände mig tungandad. Det verkar som om nån stänger spjällen till lungorna nattetid ibland. Och dagtid. Nä. Jag kände mig som den där kraxande snedbelastade kråkan jag beskrev häromdan, och när jag skulle berätta om läget så kraxade det inte mindre.
Hon i receptionen hänvisade mig förstås. Såsom man alltid blir. Hänvisad. Till Vårdcentralen. Jag skrattade ju inte på mig, utan höll på att svälja tungan över otyget att behöva försöka prata där med.
Men jag är så osunt sömning och inte särskilt med, så jag svalde upp tungan fort och la mig igen. Kan ändå tänka mig lämna några prover, så de får kolla hur kroppen mår på insidan. Huden utvändigt verkar ha helat sig, väl många blåmärken dock som inte ömmar också kliar det. Slemhinnorna lever ju fan och klöser livet ur en än.
Men jag kan ha ont. Fast i morse ihop med den där löshöftade andningen, så hade jag antingen hjärtklappning eller rätt så få slag. Det var längesen nu.
-Du får säga vad du vill herr överläkare- men när pulsen går under 40 så mår jag fan.
Jag gillar inte det där. Jag vill vara klar i huvudet. Vägra blodtrycksfall och kramper.
Om nån nu skulle kunna tala om för mig hur jag ska bete mig, när kroppen gör sådär.
När ansiktet svullnar, kliandet ökar takten och det mesta drar ihop sig. Magen går åt fanders, läpparna känns svullna.
Jag vill då inte ha nån sorts allergichock hursomhelst. Hur vore det om man kunde få spetsa till tillvaron lite med, att få ha tillgång till en adrenalinspruta hemma om nöden så kräver?
Ja. Det var bara en stilla undran.
2 kommentarer:
Jag trodde det gick att få adrenalinsprutor att ha vid nödfall, är det inte så?
Men. Usch. Och. Kram. Som alltid
Skicka en kommentar