Konsten i att ha hund med sig på ridturer

Dalmatinern anses vara en perfekt hästhund. Lätt att ha med kring andra djur överlag och har som vana från förr i tiden att följa häst och vagn.

Mina hundar då? Ja det finns något som heter Road Trial, där hunden på lagom och samma avstånd följer hästen hela tiden. Det har vi inte varit i närheten utav de har fått "följa med"precis som när vi går lösa med dem i skogen.

Men att dalmatinern automatiskt är en bra hästhund det undrar jag över. Hundar är ju väldigt olika även inom rasen.

Dillen var vår första dalmatiner. Dillen som älskade sig själv, livet självt tyckte så klart om både hästar och katter. Han var helt orädd för hästar och drog mitt sto i svansen, klättrade kring hennes ben och bet i hovarna. Tur man hade en snäll häst. Jag lärde honom dock snabbt att hästen har sitt egna utrymme, där man inte går för nära. Detta är ju nödvändigt om man ska kunna ha med hund i stallet och därefter på ridturer. Det dröjde inte länge förrän han fick följa med på korta ridturer i skogen. Jag ledde häst och hund den lilla biten till skogen, då bilarna körde tämligen fort på den där grusvägen. Väl i skogen sprang han med hästen dit den gick utan problem. Dock inte nödvändigtvis efter utan framför, efter och i cirklar inne i skogen. Fast inte långt bort någon gång.

När det var dags för hund nummer två som var en tik, så visade det sig att den var paniskt rädd för hästar och ogillade andra djur såsom katter. När hon var med mig i stallet ville hon gömma sig hela tiden och en gång sprang hon och gömde sig under bilen. Lite skillnad från hund nummer ett alltså. Det var en intensiv miljöträning som fick göras med kära Blomstret. Jag tog alltid promenader i samband med stallturerna och hon fick följa med var dag. Efter ett tag var hon inte rädd längre då hon också kopplade stallet med långpromenaderna.

Vi provade då att ha henne lös tillsammans med Dillen, under en ridtur med en ponny, som dottern lånat och som vi visste var snäll. Jag ledde hästen och Challe skulle hålla ordning på hundarna. Helt otippat sprang Blomstret fram till hästen och drog den i svansen. Jag behövde säga till henne en gång och därefter har hon aldrig mer gjort det. Det som jag dock lärde mig är att även gamla små shetlandsponnisar, kan blir rädda, för två i cirkelspringande hundar. In i skogen på ett ställe och ut på ett annat. Hästen blev rädd och lilla Pyret ramlade sakta av. Pyret blev så arg att hon skrek åt hästen hela vägen tillbaka. Hon som annars brukar sjunga på hästryggen.

Nu tänker ni att jag var oansvarig som genomförde detta experiment, men hästen hade klarat det med Dillen. Men en hund till innebär ytterligare ett störmoment. Sen om mannen som var med hade haft koll på hundarna, så hade de inte fått springa ut och in i skogen, utan bara på stigen. På så sätt ser ju hästen hundarna hela tiden. Detta är ju ganska lätt att genomföra när man är två personer. Ja lätt..det går iallafall om man bestämmer sig för det.

Så fick vi hem hästarna på gården, en ponny och mitt vita angloarabsto. Blomstret tog på sig rollen som vakthund och och jakthund på gården. Vi förde diskussioner om att inte jaga några hästar längs stängslet eller skälla på dem. Diskussionerna gav resultat och hon slutade jaga och drog ner på sitt skällande. Blomstret är en utpräglad jakthund, vilket dalmatinern inte ska vara. Tydligen. Men hon blev en lydig sådan. Inga problem att ha lös i skogen. Hon vet att inte starta jakt när något djur drar, om vi säger ifrån. Jag tror att det var ett resultat av diskussionerna angående att inte jaga häst. Vi hade lärt henne att bryta sig.

Sedan en dag åkte stoet på betäckning under några dagar och ponnyn blev då själv. För att få sällskap så släppte jag in honom på vår inhägnade gård ihop med hundarna. Dillen blev glad över sällskapet och visste att gå undan, medan Blomstret försökte skälla bort honom. Efter en tillsägelse gav hon upp och ponnyn blev ledare. Det var en intressant flock att titta på. Var och en visste sin plats och det var aldrig något tjafs, trots att hundarna var med ponnyn i trädgården hela dagarna. Fast det såg nog intressant ut för förbipasserande kan jag tänka mig. En studsmatta, ett barn, en ponny och två prickiga hundar.

När vi gick promenader med hundarna och ponnyn blev ensam stod han och skrek på hundarna. Han var en i flocken.

Så begav det sig så att stoet inte ville bli dräktig, så det blev rätt många resor den sommaren om än inte långa var gång. Ponnyn gick med hundarna vid varje tillfälle.

Senare fick vi valpar och en busig, helvild bitande Trudelutt blev kvar. En valp med stark integritet och vilja. Denna envisa, galna valp visade sig vara helt orädd för hästar och älskade katter. Sprang in i hästhagen vid något tillfälle och skulle leka med det vita stoet, som inte är någon att leka med. Tvärtom. Jag förstod fort att Trudelutten får man hålla i koppel bredvid hästhagen. Denna svartvita kavata hund visade sig också snabbt vara en än mer utpräglad jakthund än sin mamma. Dock med sämre lydnad.

En dag då Trudelutten var som vildast och jag ännu inte hunnit gå ut med henne, så hörde jag ett fasligt skällande och springande. Genom köksfönstret så ser jag en svartprickig först jaga och därefter valla hästarna. Det var inte bara en jakthund utan också en vallhund. Jag ropade på henne och hon kom springandes med de där fladdrande öronen. Hon såg så stolt ut, som om hon gjort ett mycket bra jobb.

Efter denna mindre roliga incident så insåg jag att vi måste träna. Jag tog in ponnyn på gården som jag visste var bestämd men snäll, och började träna henne på att varken jaga eller valla. Det här visade sig vara svårt. Efter två tillfällen lärde hon sig att inte rusa efter ponnyn när vi var med, men vände vi uppmärksamheten bort från henne, så tog hon sats. Hon kunde bara inte låta bli.

Så blev ponnyn sjuk så småningom och det blev ingen mer träning på det sättet.

Men hon har ändå fått såpass mycket vett, att det gått att ha med henne på ridtur ihop med Blomstret och Dillen. Hon har lärt sig att åtminstone när man rider så håller man avstånden. Men det gäller att ha en stabil häst som tål springande ut och in från skogen när man är själv. Har man inte det så är det trots allt en bra träning för hästen. Det förutsätter att man är en van ryttare såklart.


Med detta vill jag säga att man kanske inte per automatik ska tro, att bara för att man har en dalmatiner så fungerar de bra med en häst. Man får träna olika mycket, på olika saker. Men stallet ger en möjlighet att få bättre ordning på sin hund, för där måste den sköta sig. Den får lära sig att gå ut när den ska, inte sno saker, inte bitas, inte fara omkring, inte busa med hästarna. Inte vara rädd för hästar. Det är stora saker nog för en prickig det.

Det är ett jättebra sätt att motionera sin hund på att ta med den på ridturer. Det är säkert också bra om man har större lydnad på hundarna än vad vi har. Men det fungerar trots allt ändå om man väljer sina ställen att gå på. Jag rekommenderar inte trafikerade vägar, för då måste man ha en bättre lydnad, och har man tre stycken hundar så blir det mycket att hålla ordning på.

Det är också av vikt att ha en snäll häst att träna på. En som inte är så sparkbenägen. Någon gång kommer man inte att vara med i början, utan de kommer att gå för nära, och då vill man inte ha dem sparkade.

Hästar och hundar har en stor behållning av varandra. Blomstret och Trudelutten blir ibland fortfarande uppspelta när hästarna springer i hagen, och vill ibland stämma i bäcken när hästarna står med huvudena över stängslet inne på gården. Men hästarna bryr sig inte. Jag är säker på att de gillar varandra. Fölungen vi har som numer är ett år, springer och leker med stora pinnar i munnen. Kanske har han prickar under den bruna färgen?

Tyvärr för oss så vågar vi inte ha hundarna lösa i någon större utsträckning längre, pga den ökade vargstammen. Numer är det koppel som gäller alternativt att de får gå väldigt nära. Gå fot. Den kontrollen har jag inte riktigt när de springer med häst.

Men för er som inte har varg inpå knuten, så rekommenderar jag er, att ge er ut på häst på väl valda ställen med era prickiga hjältar!