Ensam

Man är tvungen att ha någon.

Alla måste ha någon. Särskilt när man är en och trettio hög.

Lång.

Väldigt lång har man då blivit och väldigt klok.

Så klok att man begriper att man inte kan leva ensam.

När man väger tjugofem kg, då är man stor, även om man till sitt stora förtret vägde mindre än de andra i samma klass.

När man är en och trettio hög får man ta spruta och få ryggen kollad. Jag svimmade av sprutan. Min var sned hette det. Ryggen. Men det gjorde inget sa sköterskan, som ändå ville kolla upp det hela framöver.

Varför kolla när det inte gör något? När man blivit så lång som jag, så fattar man att det visst gjorde något. För annars skulle ingen annan lägga sig i.

Ingen lägger sig i det positiva. Det får bara passera. Men hur man bör se ut, gå och tala. Det vet de bäst. De som är minst en och sextio långa. Eller nåt. De vet. Står där med sina korpögon och vaktar var mans tunga.

Men ingen av dom duger i mina ögon. Jag spelar kula dagarna i ända med mina små, små gropar. Jag vinner ibland, ibland inte. Men vi bryr oss inte vi små. Inte som de vuxna.

Hasse tjänar mkt pengar, Conny jobbar övertid, så han tjänar mer. Hon med de tre små barnen får leva på gröt vissa dagar. De har nästan inga pengar. Det är viktigt med pengar. Att ha. Veta. Kunna. Synas. Anneli på gatan är så social och trevlig. Precis som man ska vara.

Men jag är jag. En ganska lång tös med långt, tjockt, mörkt hår. Blyg kikandes under lugg och många gånger svarslös. Skrapsår på knäna efter senaste vurpan. Inte sådär säker som man bör vara.

Fast jag gillar kaffebröd och det tycker gammalt folk är bra. Ju mer kakor man äter desto gladare blir dom.

Men jag är ändå blyg och tafatt innerst inne. Jag tycker också mycket om att vara ensam. Tänka, vila och skriva. Skriva så gott jag kan. När man har blivit så lång som jag, så har man förstått att man inte kan vara ensam. Därför skriver jag mina små böcker och pratar och tänker för mig själv. Jag vill vara ensam men ändå inte så ensam som jag är.