Alltså det här med filmer.

I förmiddags när vi slog på tv:n var det Miss Doubtfire på kanal plus.

Man blir så himla glad av den där kvinnan, som är en man, så man skulle vilja ha henne hemma.

Då är det lyckad tv när man lyckas förmedla en sån känsla.

Annat är det nu som Challe slagit på.

Nåt jäkla tåg som rusar. Katastroffilm. Varför är det alltid såna filmer han väljer.

Allt är ju så förutsägbart.

Det är nån kille som råkar hamna på en plats, där han ska rädda en hel stad, ett helt land eller hela universum.

Killen har förstås varit en klantig farsa och man och har därför ingen kontakt med sitt barn.

Så sitter mamman och tittar på hjältemodet på tv, och helt plötsligt bryr hon sig som om hon älskat den här mannen i hundra år.

Jag mäktar inte med den typen av program.

I övrigt då?

Jo halsen gapar taggtråd, Pyret är sjuk, och Challe sjukast förstås.

Nä jag blir deppig nu, när jag varit piggare ett tag, då ska det jävlas med sjukor och annat. Pyret har varit sjuk i två veckor nu. Må det snart räcka.

Ja och mitt upp i alltihop så ska man vandra runt med en liten häst i hagen då.

Hur nu fan det ska gå till.