Jag kände mig ta mej faen euforisk igår och blev genast misstänksam.
Vafan är det för fel nu då.
Vad kommer hända.
Men jag sjöng, lassade in hö, var glad trots att höpackningen nästan gick åt helvete.
När man har häst sätter man/jag lite en ära i att göra jobbet ordentligt, såsom att passa in höbalarna så att femhundra kg lätt går in.
Men hursomhelst höll snålJan knappt på att få in sista höbalen. Men man lämnar inget man inte betalat för.
Därav en sista ansträngning, vilket ledde till att jag hade hö, ända in i näsborrarna.
Mycket bra för den som har allergi mot gräs.
Men jag var glad ändå, för att jag är piggare, och för att jag har börjat sjunga igen.
Jag ger faen i hur det låter. Jag sjöng i kör under lång tid. Skolkören, vilket mest var för att slippa lektionerna för all del. Men man mår tamejtusan bra av att sjunga, om man nu samtidigt stänger av olåten från trumhinnornas närvaro.
Men för att kunna sjunga, våga sjunga, så bör man inte vara alltför spänd. För att det ska komma ut nåt ljud så måsta man öppna sig. Slappna av. Det har jag inte gjort på länge.
Det senaste jag sjöng med hjärta och tog i till var "Du måste finnas" i den där Duvemåla- i duschen när jag var 23 gammal i en liten tvåa, vi nyligen skaffat oss jag och Challe.
Granen var fylld med blå rosetter och blått glitter och blå kulor. ?.
Där fick jag världens ångestattack. Idag vet jag varför. Men det där kvävde sjungandet.
Nu sjunger jag jävligt försiktigt, men man kanske kommer dit hän, att man snart kan börja skråla för full hals igen.
Men allting har sin början. Det går an att börja med en försiktig röst.
Hursomhelst har jag och Pyret spelat in ett klipp av Euphoria, när vi gick loss på både piano, spotify och annat igår.
Är jag euforisk i eftermiddag, så kanske jag slänger ut det på fejjan, till folks allmänna beskådan.
Ibland får man bju på sig själv, och hur kul vore det inte, om folk la ut klipp på nån trudelutt som man gillar. Man kan ju skratta både med och åt varandra i nån sorts glädje. Eller sorg.
Ja jag vette fan. Jag håller kanske på att bli knäpp på riktigt.
7 kommentarer:
Jag tycker det låter som ett friskhetstecken jag. Fantasmas. Ja gkänner igen det där med att packa in sistabaljävlan så man får fulla kläderna, skorna och näsan.
Lägg ut för fan så ska jag lägga ut när Pluto filmade mitt fiske. =D
Välkommen i klubben. Jag älskar knäppa människor och får periodvis hålla igen för annars skulle de nog spärra in mig. Så glad jag blir för din skull. Små små myrsteg som till slut blir stora kliv
Härligt
Kram
Underbart Millan!!!!!!!! Fortsätt sjung!!!! För full hals!!!! Och du - att vara galen på riktigt - då är man ju bara normal!!!
Kramar i mängd!!
SÅ UNDERBART!!!
Bara sjung, sjung, sjung.... om du mår bra av det.
Håller med Ergo, är man galen är man normal!!
Ha en skön, sjungande söndag!!
Låter som att du är på rätt väg, fortsätt nu bara rakt fram med en sång på läpparna.
Underbart Millan, blir så glad för din skull.
Kramis
Jag tycker oxå det är befriande att få sjunga ut. Jag är inte troende och går ytterst sällan i kyrkan, men de få gånger jag hamnar där sjunger jag med i alla psalmer för allt vad tygen håller, skiter i hur det låter, bara njuter av att få gala för full hals med den akustik som är i kyrkor... Och mår så bra efteråt! Borde nog sjunga oftare!
Glömde... Jag har äntligen svarat på frågan du ställde mig före jul. Det går inte fort men det går långsamt...
Skicka en kommentar