Om jag ska vara ärlig så går jag som på nålar. Jag väntar på besked om Dillens provsvar på levern.
Jag har snart vandrat hål i hallgolvet vid det här laget.
Nog för att han inte verkar må nåt dåligt nu vad jag kan se så vet man ju inte vad som händer på insidan.
Men jag är förvånad över mig själv. Att jag är såpass hispig och att jag inte alls tagit in att hunden är gammal.
Även utan sjukdom så har han statistiskt sett max ett -två år kvar att leva.
Livet är kort för stora hundraser.
Men jag verkar ha gått omkring i tron om att han lever för alltid. Är så dåligt känslomässigt redo för det här med Dillen och hans ålder.
Jag vet inte heller vad som blivit med mig överlag. Förut tyckte jag att jag kunde hantera det här med att djuren blir sjuka men numer så funkar det inte alls. Okej jag packar ihop mig i bilen och åker dit jag ska, gör det jag ska men känslomässigt hänger jag inte alls med.
Håller inte ihop.
Det blir katastroftankar av allt ihop.
Jag vet inte om det beror på nån allmän försvagning eller för att det varit så mkt olika sjukdomar på djuren det senaste året.
Det kanske har blivit för mkt helt enkelt.
4 kommentarer:
Jobbigt när ens fybenta blir sjuka eller att sanningen kommer ikapp oss att de lämnar oss en dag :(
Hoppas verkligen att proverna visar på bättring!
Kram ♥
Hoppas verkligen att det ska gå bra för din kära hund. Det är ju alltid oroligt när djuren är sjuka. Det är ju en familjemedlem. Kram.
Troligtvis är det väl en kombination. För mycket av allt gör det ohanterligt.
Det är svårt att ta in att dom inte skall finnas där en dag. Men vet, men förtränger till den milda grad att det är chockande när man inser att det faktiskt är så... :(
Hoppas verkligen proverna ser bra ut, kram
Tell me about it. Det är ju så det är. Och är psyket i svaj ändå så blir det ännu värre om nåt existentiellt läskigt kommer i görningen.
Uff.
Skicka en kommentar