Det går en järnväg rätt genom hjärtat.
En massa ord följer längs med,
kringliga krokiga vägen,
rätt genom sårigt land.
Det ljuds en tuta genom dimman,
livet tuffar på,
trots dålig sikt,
mitt i mörkaste skogen.
Det skramlar räls rätt genom halsen,
svårt att andas i det trånga,
jag behöver ut från mig själv,
se ett ljusare öppnare landskap framför mig.
5 kommentarer:
Målande. Verkligen. Det där tåghelvetet känner man till.
Igår kväll tänkte jag på det där du skrev med knogarna i vindsväggen. Läskigt.
Kram.
Fina Millan. Har läst ifatt lite här. Du skriver fortfarande så vackra poem så att det är skrämmande.
Är glad att Dillens värden är bättre. Änskar att dina var det likaså. Hoppas Pyret haft ett härligt påsklov!
Kramar på dig - ta hand om dig!
Skönt att Dillen är bättre, du skriver så vackert så att det gör ont! kramar Diana
Som vanligt skriver du fina poem, så talande bilder...
Inte lätt då tåget rullar på sin järnväg i sin skäl, men bara hoppas den en dag hittar ett spår ut, mot ljuset....
Önskar dig den finaste söndagen.. :)
Ja du skriver verkligen vackert och målande om det som är så svart och tungt. Och jag som många andra känner igen mig... Varför blir det aldrig bättre och var är hoppet?
Fint du skrev om Dillen också, KRAM
Skicka en kommentar