Ja idag är det en sån där dag i melakolins tecken.
Förresten värre än så.
Jag är riktigt ledsen faktiskt.
Inte blir det bättre av att sitta och lyssna på "In the arms of an angel".
Jag och Challe såg den filmen"Änglarnas stad " när han var tillbaka till mig. Jag som gjort slut men flyttat. Till en ny större stad. Han förföljde som en galning och sen när jag ville försöka igen så drog han till USA några månader.?.
Då satt jag och lyssnade på Titanic och på denna låt jag nämnde ovan.
Nu ville ju Challe när han kom hem igen, så då flyttade vi ihop och nog har det hållit. Bra!
Jag är faktiskt så himla glad över att det blev så bra mellan oss när det var så rörigt för oss båda en del. Glad över Pyret. Tacksam.
Men till annat.
Idag sörjer jag en del. Somliga tror man står en närmre än vad de gör. Eller så står de nära men gör en för mkt illa. För ofta. För hårt. Gör livet vasst och snett. Då får man ta beslut. Sörja det där man inte fick av just den där. Skydda sig mot intrång, knäsparkar och knyck.
Det är svårt när det är dubbelt. Krokigt. Vint. Skevt. När det saknas rena ändar i en själv. När inget håller. När marken rasar.
Men man måste släppa tron. På att det kommer att ändras. Sluta bli förvånad. Skippa snacket.
När det inte är nån idé.
Inte säga upp bekantskapen men skära ner. Så gott det går. För det är inte meningen att samma tårar ska rinna pga en och samma person. Även om vi har väldigt roligt ihop också.
Det är svårt att vara med dubbla människor. De med tydliga svarta och vita sidor. De flesta skiftar i beige och grått. De som går att läsa. Förstå. Uppfatta mönster hos.
Men när det är svart så är det svart. Och då är det svårt att vara nära. Det andra vita -då man får upp hoppet. För att sedan grusas igen.
Nä.
Jag är gammal känns det som. Med fåror i ansiktet och luft under huden. Trötta knaggliga ben.
Jag behöver få. Få känna lite tillit. Men det är svårt att gå. Det är svårt att lämna. För man själv blir också lämnad. När man går. Är det därför många stannar kvar?
Jag är ett sprucket tält,
som stretar mot vinden,
stora revor rycks med
fötterna stretar mot.
Jag dansar mot min vilja,
kryper galant,
när fingrar pressas in,
rakt in i nacken.
Jag kränger med,
för att haka av,
det som sitter fast,
armar och klor.
Ge dig av,
flyg din kos,
du kan leva på eget kött,
men ej längre på mitt.
4 kommentarer:
Fina Millan. Man skall vara ledsen ibland. Ofta. tillåta sig det. Och sorgen över att återigen.. Återigen fälla samma tårar, gör ont.
Det är dubbelt. Man grämer sig. Blir irriterad på sig själv. Och låter det gå ut över de som förtjänar det minst. Istället för.
Ta hand om dig. Och stålsätt dig. För det ändras aldrig. Tro mig.
Kramar i massor.
Det är kanske så att är det strul o stök i början o man trots det tar sig igenom det så vet man vad som är värt för en.
Härligt med Pyrets dansshow:)
Ha en skön "söndag"!!
Fint beskrivet. Det känns inom mig när jag läser och mina tankar åker runt. Hur gör man då? För att kliva av karusellen. Den stannar ju inte av sig själv. Jag gillar ärr och rynkor för de visar att man har levt.
Massor av kramar
Stor kram t världens bästa Mills! Btw inställningen P hade t dansshow vart glimrende!!
Skicka en kommentar